Ami:

Loppet som jag fasat över. Som jag överhuvudtaget inte var ens i närheten förberedd för. Men som jag sagt till mig själv att jag ska inte blir ledsen och besviken denna gång. Jag ska INTE fulgråta i mål. Utan ta det för vad det är. Jag är inte tränad för det, och disponera loppet utifrån det. Börja gå tidigt i loppet, gå i alla uppförsbackar, känna av kroppen och verkligen försöka tänka positiva tankar. Skickade mess till Veronica stax innan jag gick in i startfållan:

Och i stora drag så blev det faktiskt så. Bara glädje, och lite smärta men framförallt inga tårar!

Jag hade ordnat det perfekta upplägget. Min brorsa och hans sambo både agerade taxi åt mig och barnvakt åt dottern så logistiken inför start fungerade perfekt. Jag blev avsläppt nära startområdet ca 45 min innan start. Regnet var då under hyfsad kontroll och det smådroppade bara. Hann egentligen bara med att insupa stämningen innan det plötsligt var dags för mig att slänga av mig överdragskläderna och gå in i min startfålla för startgrupp 7.

Proffsigt organiserat så klart. Lidingöloppet har gjort det här förrut och allting i startområdet fungerade som ett väloljat maskineri. In i startfållan och jag kände att jag tycker ju att det här är roligt ju. Inför halvmaran stod jag bara rakt upp och ned och inväntade startskottet. Här rycktes jag med i musiken, hoppade och skuttade och deltog i den gemensamma uppvärmningen. Var hel-pepp faktiskt.

Så gick startskottet och vi var iväg. Kände direkt när jag sprang i det geggiga gräset att det smärtade i höger vad. Har haft lite känning i vaden innan och lånat Veronicas kompression-calf. oh nej... Inte ont redan i starten!!! Men jag lyckades på något sätt trycka bort det onda som sakta sakta försvann ju längre in i loppet jag kom. 

Regnet tilltog och det var stundtals väldigt geggigt och halt på stigarna. Men det gick bra, mycket bra. Höll ett lagom tempo som kändes bekvämt och som skulle ge mig marginaler till reptiderna om det skulle skita sig alldeles. Kilometer efter kilometer passerades. Vid milen sprang jag om Michel från "min svenska klassiker", programmet med Stephan Wilson. Hejade och peppade honom vilket gav mig själv energi. Höll dock igen så jag inte skulle förivra mig helt. Tassade på. Passerade sedan Även Line från samma program, hejade och fick världens leende. Hon är en riktigt fighter den donnan. Och så kom jag då fram till vätskekontrollen vid 15 kilometer. Det var hit jag hade planerat. Det var hit det skulle gå hyfsat enkelt och hit min träning skulle räcka till. Sen fick det gå som det går liksom. Och när jag sprang 2015 så tycker jag att det var mellan 15-20km som var värst, Bosön-backarna. Då tryckte jag på för mycket och tog HELT slut i benen. Nu tog jag det ordentligt lugnt. Gick i alla uppförsbackarna. Och nedför gick det otroligt bra. Jag och Veronica var på ett tränings-event med Team Nordic Trial i våras där Miranda Kvist drillade oss i teknik för nedförsbacke-löpning och jag försökte verligen applicera allt jag lärt mig, och med mycket god effekt. Sprang fort nedför och med minimalt muskelmotstånd. 

Så var jag plötsligt ute ur skogen och på väg in mot vätskekontrollen vid grönsta 20 km. Kändes bättre i benen än det gjorde 2015 men då sprang jag självklart  så mycket snabbare än denna gång. Lite sportdryck och nån bulle och så promenad uppför grönstabackarna på väg in mot sista milen. Lite besviken över att man inte fick chokladboll när man kom uppför backarna. Trodde man skulle få det och hade laddat för det. ja ja. hur som helst...

Sen fortsatte det. Sprang där det gick att springa, gick i uppförsbackarna. Och så har jag plötsligt avverkat både Abborrbacken och Karins backe. Kunde fortfarande springa och sprang förbi väldigt många kändes det som. När jag tittar i resultatlistan ser jag att jag sprungit om nästan 200 personer den sista milen. Mycket väldisponerat lopp!

Och sen ner mot målrakan där brorsan, hans sambo och min unge står och hejar. Känner mig stark. Oförtjänt stark nästan. Det gick ju så bra detta!!! Inte någon rekordtid men ändå under 4 timmar och med både kropp och hedern i behåll. Inte ont någonstans, inte slutkörd eller något sånt. Bara en skön känsla!

Sammanfattning: regnigt, geggigt men alldeles alldeles underbart (alltså utifrån det elände som jag trodde det skulle bli...).

Sen var det himla roligt att jag träffade på en tjej i målfållan som så glatt hojtade "nej men hej! Det är ju du! Ironmaniacs!". Och det var en tjej som vi följer på Instagram, ni vet man skriver nån kommentar då och då, like´ar nåt inlägg här och där. Kul att ses där i målfållan live. 

Nej, positivt tänkande är verkligen da shit. Och en fin medalj fick jag som bekräftade det.

Men medaljens "baksida" springande rådjur är dock inte riktigt det jag kan identifiera mig med...

Ami:

Mindre än en vecka kvar till Lidingöloppet nu. Och jag inser ju att det kommer bli en kamp. Är inte alls ens i närheten av något uns av en form för att klara 3mil med stoltheten i behåll. Halvmarathon var vidrig, och vad kommer inte då LL bli. Ytterligare en mil och i sjukt kuperad terräng...

?Roade? mig med att gå igenom min tränings-logg för 2015 när jag sprang LL förra gången, och då på 3h 24min. Jävlar vad jag tränade då. Och vilka tider!!! Och ändå nojade jag massor om att ?inte-klara-loppet?. Vilket skämt liksom med dagens verklighet framför mig... Då gick det ju hur bra som helst och medaljen var ingen större match.

Men nu då? Med typ 12kg mer på kroppen som ska transporteras runt på ön, och minimalt med mil i benen. Hur i h...e ska jag ta mig an detta? Visst, jag har gjort några bra pass de senaste veckorna. Tassade milen utan att dö här uppe i Dalarna igår. Men LL är lång, riktigt jäkla långt...

Visst kommer jag att ta mig i mål. Men för första gången börjar jag tro att priset jag kommer få betala kommer bli alltför högt för att vara okej denna gång. alltför högt...

Ami:

Förutsättningarna var ju inte de bästa. Extremt dåligt tränad. Va??? "Du som tränar jämt??" Nej inte nu i sommar. Har varit på långresa i USA och där jag också blev sjuk (inte så illa att det påverkade resan men tillräckligt för att inte kunna träna). Sen har jag också släppt alla hämningar under sommaren och ätit och druckit allt av livets goda. Egentligen började träningen först den sista veckan med ett par kortare löprundor och ett intervallpass. INGA långpass alls. Och med en kropp som passerat 15kg + i vikt. Combon otränad + tjock = not so good för en halvmara. Men utgångspunkten var att detta får lov att bli ett bra träningspass. Jag vann startplatsen av Kexchoklad (vilket är ironiskt i sig...   ). Jag hade aldrig köpt en plats och således absolut inte sprungit annars. Nej, en mil var väl det jag kände att jag skulle kunna vara kapabel till. Resten får pannbenet ta hand om. Och det skulle visa sig att detta var en ganska dålig taktik...

Vi var ganska lugna i starten. Fint väder och trevlig stämning. Känslan började infinna sig. Som det ju alltid gör när det är game-day. Speakern som hojtar, hög peppande musik, förväntansfulla medtävlanden. Ja, det är verkligen en cool känsla innan lopp. Vi startade i olika startgrupper, Veronica 5min före mig, så high-five och kram så var vi var för en igen. Alltid på lopp. Vi tävlar själva (vilket nog Veronica var glad för idag för hon hade fått bära mig runt om jag hakat på i hennes tempo...).

Loppet

Stockholm Halvmarathon har en helt fantastisk bansträckning runt om i huvudstaden och är förhållandevis lättsprungen. Först en vända på norrmalm och kungsholmen, sen genom gamla stan och avslutar med en vända på södermalm. 

Jag har sprungit fyra gånger förut. Legat som mest på runt 2h20 min och så rekordåret 2015 när jag sprang på under timmen och första milen på 54 min!!! Kan fortfarande inte förstå hur fasen det var möjligt... Det skulle visa sig att detta lopp blev det långsammaste ever...   

Första 5km gick bra. Låg runt 6min/km-tempo och det rullade på liksom. Började tänka att det här ska nog gå okej ändå. Är kanske inte i så himla dålig form... Milen gick på 1h5min och då började det ta emot. En mil var bara det jag hade i kroppen. Eller egenligen inte ens det, 7-8km kanske... 

Vid 15km grät jag. Började få krampkänning både i vänster vad och hela vänster baksida lår. Fick börja gå. Förbannade mig själv att jag är så jäkla korkad som gör så här gång på gång på gång. Vem fan är så jäkla stupid som springer en halvmara otränad???   

Resten av loppet blev en plåga. Det var vidrigt! Men aldrig kom tanken på att ge upp, bara att tugga på. I mål ska jag om det så tar livet av mig... Men det var inte roligt. Inte roligt alls detta år. Minns tillbaka till sub 2-året 2015 när jag spurtade i mål och kände att jag hade kunnat springa ett varv till. När jag denna gång stapplade i mål och rasade ner på trottoarkanten grät jag som ett litet barn. Fulgråt de luxe. Grät över min egen ofullkomlighet. Hulkade fram att "host hack snyft jag är okej snyft hulk   " till de som satt bredvid och undrade hur det var fatt. 

Men det blev en medalj iaf. Och ett (bra?) träningspass. Veronica gjorde det bra som vanligt, strax över 2h men var även hon påverkan av avsaknad av långpass. Vi var nog lite naiva och oförsiktiga med distansen. Så nu lovade vi varandra att inte göra så här mer. Milen ja, men INTE längre än så. Vi är inte 20 år längre även om det är svårt att acceptera. 

...och nu är det bara Lidingöloppet kvar om tre veckor   

Ami;

Ja Hua!!! Idag ska vi tassa runt 2.1 mil längs Stockholms gator. Är såååååå långt ifrån i form för den sträckan. En mil kanske men verkligen inte två... Men inställningen är bara att det får bli ett bra långpass och i värsta fall får jag väl gå...

Hämtade ut nummerlapparna igår vid slottet. Blev ett hafsverk då Veronica satt i bilen vid Slottsbacken och jag kubbade in och hämtade ut våra lappar. Annars brukar vi ta oss tid, kolla in expot och liksom andas in stämningen. I stället drog vi iväg och laddade med varsin fantastisk räksallad.

Vaknade upp tidigt i morse och kroppen känns ändå hyfsat okej. Har haft lite problem med lilltån då nageln trillat av men idag känns det inte så mycket längre. Så gutt på den!

Laddar med lite IM 70.3 (?halv? Ironman) world champ women från Nice. Såååå imponerad av dessa otroliga atleter och försöker återkalla känslan från 2017 när jag tog mig över mållinjen i Kalmar och var i mitt livs form (eller kanske inte just då vid målgång då kroppen nog aldrig varit så trasig he he).

Hur som helst. Känns motiverande och stärkande att jag är en av dessa fantastiska IM-kvinnor. Förvisso inte i deras division men ändå med i klubben liksom.

Har räknat lite på reptider idag då min löpform är allt annat än snabb. Men jag ska nog hinna med att tassa runt om ingenting oförutsett inträffar. Och gör det det så är det inte hela världen. Jag har vunnit startbiljetten och alltså inte betalat nåt, och jag tar det som ett bra träningspass. Men visst, när man ställer upp sig i startfållan med nummerlappen på bröstet så vill man ju ta sig hela vägen och även prestera bra...

Ami

Bars att ta tjuren vid hornet och sätta igång liksom. Blev över 8km trail-run i riktigt stökig terräng. Himla kul men sjukt jobbigt både för kropp och knopp.

Ja, nu är det ju bara att köra på. Bra start.