Ami:

 

Det är länge sen det skrevs någonting här på bloggen. Vi har väl egentligen inte haft de stora målen. Men nu är det dags att börja jobba med motivationen från alla möjliga håll.

1 september! Idag drar satsningen mot Vasaloppstrippeln 2020 igång på allvar. Tidigare har det mer varit ett mentalt mål och fokus men nu måste jag gå all in. Speciellt efter en massa veckor i fritösen land USA där jag lyckats fetta på mig riktigt ordentligt...

Jag har blivit inspirerad av lite folk som startat en BuJo. Alltså en sorts analog planeringskalender där man ritar och skriver och planerar. Jag är själv helt kass på att rita och designa så jag har verkligen dammsugit nätet på ideer och inspo (läs kopierat) andras upplägg.

 

Så här ser nästa veckas upplägg ut. Jag har ännu inte hunnit planera in så mycket mer än lördagens halvmara. Men här kommer jag lägga in träningsplanering och matplanering för varje vecka. 

Jag har också gjort en sida för att följa mitt viktmål, behöver ju verkligen ta tag i detta nu. Inspirerad här av AJ som gjort på ett liknande sätt...

 

(kan väl tillägga att det är några kilo innan första rutan nu efter USA-resan...)

Vad är då målet? Jo, att försöka träna någonting varje dag. Verkligen försöka få till styrketräningen (döööööden).

Vecko-mål

3-4 pass löpning varav minst ett pass över milen och ett intervallpass

2-3 pass annan träning (typ sim, cykel eller nåt sånt)

2 pass styrketräning

och viktmässigt då...? Med tanke på vad min kropp kommer utsättas för nästa år (typ skida, cykla och avslutningsvis springa 9 mil) och med den erfarenheten jag har från att ha gjort det förut (med 10 kg för mycket) så är detta ett pris som behöver betalas. Man blir ju inte direkt yngre med åren heller.

så.... minus 15 kg på 3 månader. 

Hur ska jag göra detta då? Jo med planering, planering, planering... Och mat, mycket mat. men vettig och bra mat.

  

Sen har jag ju det här för mig att när jag går helt all in i nåt så blir det all out med alkohol. Ingen som fattar men för mig är det helt självklart. Ja jag förstår ju så klart att ett glas vin här och där knappast påverkar någonting. Men för mig och mitt mentalta fokus är detta viktigt. Ett sorts statement att det är på allvar liksom. Gjorde exakt samma inför Ironman och det kändes så bra.

Så nu blir det inga alkoholhaltiga drycker förrän jag kan få dra på mig den rosa tishan. Och förhoppningsvis blir det i augusti nästa år, annars kan det bli en väldigt lång vit period...

 

fotocred: www.vasaloppet.se

Så nu ställs siktet in mer seriöst. Hösten är här och fokus mot delmål 1 Vasaloppet!

 

Ami:

Ja, jag vet att jag ältar. Att jag fastnat och inte kan gå vidare   . Terapi??? ja, förmodligen... eller snarare tvångsinläggning med vit, tight rock med armarna runt kroppen. Men jag kan bara inte släppa det. Det är DET som upptar min vakna tid. Det går inte en dag utan att jag tänker på Vasaloppet 2018, smärtan av nederlaget, min egen otillräcklighet... och så Vasaloppet 2020. Då jag får revansch, upprättelse, min heder åter. Ja, det är så det känns. Som räddningen liksom.

"Men skit i det bara". "Du behöver inte göra det". "Du sprang ju Ultravasan, det är ju helt sjukt bra". "Du har ju redan åkt hela Vasaloppet förut".

De välmenande kommentarerna från vänner och bekanta är många och omtänksamma. Men ingen förstår. Hur ska de kunna det när jag själv inte förstår. Jag förstår faktiskt inte varför det skaver så jäkla illa, varför det svider i själen och varför jag inte kan se på det jag har gjort, skita i det där jävla skit-loppet och gå vidare i livet. Jag menar jag har ju faktiskt gjort en jäkla Ironman. Och sprungit hela Vasaloppet. Och en klassiker, och tre halv-ironman, och Engelbrektsloppet, och massa mountainbike-lopp, och Stockholms Marathon och och och...

 

Men hur ska jag beskriva känslan den här kvinnan känner..? känslorna just där och då i bussen ner mot Mora. Ja, just då var det väl mest en lättnad av att slippa efter över 7 timmars kamp mot mig själv och naturen. Men dag för dag kröp det sig på. Känslan av misslyckandet. Ja men ALLVARLIGT??!!! Det finns krig i världen, människor som far illa, nära och kära som drabbas av svåra sjukdomar. Och vad gör jag? Sitter och piper av självömkan för att jag inte fullföljde ett jäkla lopp! Men psyket är inte så enkelt, det är inte så rationellt och logiskt tänkande alla gånger. 

Och jag ger ju aldrig upp. ALDRIG!!! Jag ska göra det som krävs för att få den där rosa Vasaloppstrippel-tishan om det så tar livet av mig. Stina Nilsson sa ju det i stafetten på VM, hellre dör jag än låter Johaug köra om mig. Ja, lite så känns det. 

Men jag är inte helt dum i huvudet. Visst fattar jag att vissa saker är omöjiga. Men Vasaloppet är inte en omöjlighet. Jag måste helt enkelt bara betala priset för det, casha in blod, svett och tårar. Och jag kan säga att skulle det bara hänga på tårar skulle jag passera mållinjen i Mora massor av gånger. Och jag vet ju att jag har det som krävs. Jag var vältränad, har ett pannben utan dess like men var nog inte helt där 100% om vi säger så. Naiv och kanske för självsäker. Det kommer inte hända igen. Som att underskatta motståndarlaget och bara ställa in dojorna på plan. Det gör man bara en gång...

Vad var det då som gick snett förra gången? Viktigt att analysera så att jag inte hamnar där igen.

Ja, vi kan väl säga att det var som att alla stjärnor i universum stod åt fel håll. ALLT som kan gå snett gick snett. 

-  ett par dagar innan Vasaloppet kom det massor med snö hemma. Jag skulle skotta med våra tonårsgrabbar och liksom visa vem som var en Ironman i familjen. Herre jävlar. Fick en massiv muskelinflammation i hela bröstkorgens muskulatur. Kunde överhuvudtaget inte djupandas utan att smärtan högg i revbenen. 

- På väg upp till Dalarna stannade vi längs ett värdshus vid vägen vilket var det sämsta skitmaten jag någonsin ätit.

- Vi hämtade upp våra skidor hos vår vallakung i Dalarna. Veronica började ana onåd och testade sina skidor som inte hade något fäste alls. Vilket hon fixade till själv. Jag testade inte mina skidor. WTF???!!! Varför inte??? Och se där, vid starten upptäckte jag att inte jag heller hade något fäste. ALLS... 

- Vi hade köpt ett Vasaloppspaket med boende och skjuts. På kvällen innan var det buffé men ingen pasta. ???? det ska ju ALLTID vara pasta innan ett lopp.

- Tidigt på morgonen åt vi frukost och gjorde i ordning frukostpåsar som vi skulle äta i bussen. Jag glömde min påse på rummet och fick ingen mat.

- Bussen var försenad och dessutom måste de ha räknat helt fel på avresetid så vi tok-fastnade i bilköer upp och var inte framme i starten förrän ca 30 min innan startskottet vilket innebar att jag var HELT sist i hela startledet. ALLTSÅ SIST AV ALLA 15.800 personerna! 

- Toan var tydligen "trasig" i bussen så det gick inte att nyttja den. Istället stod jag 25 min i toa-kö utan att den rörde sig alls framåt. Vilket innebar att jag var tvungen att springa ner till mina skidor i startfållan kissnödig när startskottet gick.

- Eftersom jag var tok-sist i starten fick jag står över 1.5 timme still nedanför backen innan jag kunde börja kliva uppåt.

- Vädret var pissigt, det hade varit 30 grader kallt i veckan och snön var fylld av vassa kristaller som gjorde att det var noll glid. Så började det såklart snöa också.

I Evertsberg var det stopp. 7h 5 min tog det. Värt att notera att jag sprang dit på Ultravasan på 6h 15 min... Men eländet slutade inte där med transport med skämsbussen ner till målområdet.

- Vid skidinlämningen när jag skulle hämta ut min skidor fick jag fel skidor och mina var borta. Efter mycket om och men lyckades de spåra mina skidor så jag fick tillbaka dem, men att springa omkring i en timme och jaga skidor efter att ha kört över 7h och misslyckats var inte det man hade lust till.

- sen var det transport hem och då hade de bytt buss. Det var sagt att de skulle flytta över allas skidfordral eftersom det var krav på att ha skidorna i det. Allas skidfordral utom mitt var överflyttade och mitt var helt puts-väck.

Ja... något sånt helt enkelt. Och jag hade inte det som krävdes för att övervinna allt motstånd. Vasaloppet 2020 ska det inte spela någon roll om så himlen ramlar ner och helvetet öppnar sig, jag ska vara i sån jäkla fin form att det inte spelar någon roll.

Jag är på god väg, gått teknikkurs och åkt Engelbrektsloppet med bra tid. Jag är på väg mot mitt mål. Det har nu gått ett år av förberedelse, jag har ett år kvar med målinriktad träning och fokus. Allt jag gör nu är med målet i Mora i tankarna. Tre gånger ska jag över mållinjen 2020 men jag tar dem en i taget. Och har jag bara passerat första gången med skidor under fötterna vet jag att det kommer gå även med både cykelskor och löpardojor. 

 

Sen... är det Veronicas tur att få bestämma vad vi ska göra därefter...   . jag ska bara ha min rosa tisha först...

 

Ami:

  

Eftersom livspusslet inte lyckades läggas detta sportlov så blir det inget hasande i fäders spår i år. Och egentligen är det väl lika bra så att jag slipper ytterligare dåliga erfarenheter av den sträckan på snö. Det är ju dessutom nästa år det gäller för Vasatrippeln - revanschen 2020.

 

Så istället kände jag mig lite sugen på att ge mig i kast med att testa Egelbrektsloppet och de 60km i Norberg. Veronica åkte loppet 2015 när vi gjorde klassikern och hade en ganska hyfsad känsla för loppet. Den gången kunde jag inte hänga med för jag hade så helt vanvettigt sjuka skavsår efter en långhelg i Orsa grönklitt med blöta pjäxor. Men nu var kroppen i tipp-topp skick, och Veronica var ju på (som vanligt, hon säger ju aldrig nej...  ).

Morgonen på tävlingsdagen

I säng hyfsat dagen innan och inte helt trasig när klockan ringde på morgonen. Upp, kolla mobilen för att skicka ett mess till Veronica om att jag var vaken. Möts av detta:

 

Va fasen. Är hon redan uppe? Det fick fart på mig och halvtimmen senare när Veronica svänger in på min uppfart är jag redo med nyvallade skidor och limpsmörgåsar i handen. Denna gång ska ingenting gå snett. På Vasaloppet senast glömde jag ju frukosten så jag fick klara mig utan. Skulle inte göra om samma misstag. Nej, allt kändes jäkligt nice. Inte behövde man stiga upp kl 02:15 heller.

På väg upp mot Norberg och vi börjar båda tagga till   . Veronica hade köpt en startplats i veckan och hamnat i tävlingsklass. Jag skulle starta i motionsklass 15 min senare. Vi börjar spekulera i detta och jag som är rep-skraj nu för tiden nojade lite om att jag hade en kvart mindre till godo inför reptiderna   , eller snarare reptiden. Engelbrektsloppet är 60km långt och går två varv på en 3 mils runda. Varvningen måste ske senast kl 14 vilket innebär att jag var tvungen att vara där senast 3h och 45min. Med min usla teknik och mitt dåliga självförtroende kändes detta lite risky. Kunde jag möjligen få byta till tävklingsklass? Vad skulle krävas? Om det finns möjligheter till det skulle jag ju inte bara få en kvart extra tid på mig, jag skulle ju också slippa köa i motionsklassen och få lägga mina skidor i en startfålla mycket längre fram. Ja, vad fasen, värt ett försök iaf...

Väl i Norberg är det bilar överallt. Vi chansar att det finns plats vid Frida Hansdotter Arena där nummerlapparna hämtas ut, och vi har tur och får en plats. Dock måste vi lämna platsen sen för man fick bara stå där en kort stund under tiden nummerlappen hämtas ut. Okej, in till nummerlappsutdelningen. Kollade med funktionärerna, finns det möjlighet att byta startgrupp? Jo men visst. Inga problem alls. Och hoppsan hejsan så är bägge Ironmaniacs-brudarna plötsligt tävlingsåkare. Vad hände liksom   ???

 

Jag måste verkligen berömma organisationen för Engelbrektsloppet. Helt suveränt upplägg med att man i denna sportarena kan lämna in sin duschväska. Så med gott om plats kunde vi förbereda oss i lugn och ro med nummerlappar, sätta på pjäxor, fixa tidtagningschip etc inomhus utan att frysa ihjäl. Ingen kö på damtoan (tacksam att detta inte är krogen...). Alltså vilken skillnad mot Vasaloppet. Dessutom var damduscharna i samma arena, tackarrrr.

Sen in i bilen med skidorna och leta parkeringsplats. Jamen ICA i stan hade hela sin parkeringsplats ledig, och ingen tidsgräns. Hejsan hoppsan (och kanske lite förlåt ICA   , men jag är ju ändå ICA-kund annars...) tre steg från starten. Så sista förberedelserna och tre tramp ner till startområdet. Massa plusgrader och regn i luften men med en överdrivet postitivt inställning att "vi behöver ju inte frysa iaf".

Starten

 

Alltså... seedat startled!!! Is da shit!!! Hade jag följt min initiala plan hade jag fått lägga mina skidor i motionsklassens startled en si så där sjutton kilometer längre ner i startområdet. Nu kunde vi starta bredvid varandra utan trängsel eller oro för några köer eller annat. Och se där! GUSTAV!!! HALLÅ GUSTAV   !!!

 

Öh??? Gustav??? Nja.... Engelbrekt hette inte Gustav, han hette ju Engelbrekt... Engelbrektsson. Men han var ändå glad och låtsades som att han inte hört att jag som en galen stått och skrikit GUSTAV!!! Kanske en aaaaning övertaggad nu...

Så var det dags. Alltså på riktigt. Vilken jäkla skillnad mot Vasaloppsstarten ifjol då jag kände mig helt övergiven, inte hunnit krama på Veronica och stod med gråten i halsen inväntandes startskottet. Nu var det kram och high-five och pang. Startskott. Och staka. Staka staka staka. Ja herre min jävel vad jag kände mig stark och bara en hårsmån ifrån elitklass.

Första varvet 30km

Vi hann knapp komma en kilometer innan det blev en massvurpa i ett svagt nedåtlut. Jag lyckade vejja och kände mig som värsta proffset. Så hör jag någon nere på min högra sida och ser att Veronica kravlat sig spottandes och fräsandes ut från snön vid sidan av spåret. Hon hade hamnat mitt i massvurpan och enda sättet att undvika den var att åka rätt ut i spenaten (eller isen...). Det var enda gången i loppet som jag låg före henne i spåret   . Man får vara glad för det lilla. Sen såg jag bara ryggen av henne försvinna i fjärran...

Första varvet och första milen kändes allt helt magiskt. Inget regn och trots att det var plusgrader och slask i spåren gick det snabbt för mig, mycket snabbt. Passerade ganska många skidåkare. Men vänta nu...? Detta är ju tävlingsklass. Och jag kör om. Alltså TACK TACK TACK Håkon och FysioOutdoor för de skills du lyckades få till på tekniklägret. Staka staka staka. Alltså... jag kan ju det här. Ner mot Nordansjö och första vätskekontrollen. Tittar på min klocka. Alltså detta går fort, verkligen fort. Har nog aldrig åkt så här fort på skidor någonsin... Sen ut på andra milen och dags att ta itu med Hålberget. Klättring uppför uppför uppför. Men ingen kö, inget jäkla stillastående á la Vasaloppet. Utan trampa trampa trampa och plötsligt var man uppe och kunde svischa nerför backarna i störtloppsställning (eller ett tag iaf för ganska snabbt fick jag mjölksyra i låren och var tvungen att stå upp...). Andra milen gick iaf som en dans och jag började planera för hur jag skulle få till familjepusslet iaf för att kunna åka Öppet spår. Detta är ju så roligt. Och jag är ju så bra...

Sen var det sista milen på varvet och in mot Klackberg. Då blev det inte så roligt längre. In i skogen och där tar snön slut. Genomslag, barr, skräp och annat skit under skidorna. Plötsligt glider inte ena skidan alls längre. Va i??? Stannar till och tar av mig den. Vad fasen??? En stor grankvist har liksom smetat in sig i klistret och ligger helt fastlimmad mot skidans underlag. Nästan helt omöjlig att få loss. Inte undra på att det gått trögt. Lyckas tillslut iaf skrapa loss den med handtaget till ena staven. Men dessa 5km i skogen sög diskoballe. Rejäla nedförsbackar med alltför lite snö och den snö som fanns hade åkts upp i hårda drivor med is under. Om det är så här illa när bara tävlingsklassen åkt, hur sjutton kommer det bli när jag kommer här nästa varv och alla åkare passerat? Hua!

Tittar på klockan och överraskas av min tid. Jag kommer passera varvningen under 3 timmar. Då har jag 5 timmar på mig att åka sista varvet. Det ska jag väl ändå klara? Har mindre än två kilometer kvar till varvningen när jag möter Veronica. Hon bara utbrister "Men vad bra du åker!!!" Ja, det gör jag! Känner mig stärkt av den glada tillropningen. Passerar målområdet och varvningen på 2 timmar och 55 minuter. Det är ju helt otroligt vad en teknikkurs kan göra. Och i dessa utmanande förhållanden. Allt känns fantastiskt.

Andra varven 60km

Nu börjar det gå lite trögare. Det har frusit på en smula, fortfarande plusgrader men snön blir lite kärvare. Jag orkar inte staka med samma tempo och styrka som tidigare. Blir längre och längre sträckor med diagonalåkning. Men det spelar ingen roll. Jag vet att jag kommer klara reptiden. Målet stänger klockan 18. Jag har fem timmar på mig att åka 3 mil. Milen mot Nordansjö går okej men jag är på väg in i mörkret. Börjar tänka negativa tankar   . Det är jobbigt nu, När jag tittar på klockan har jag åkt i 4,5 timme. Det är min mörkaste period. Klättrar uppför backen, står upp i nedförsbacken. Det går långsammare och långsammare. Öppet spår??? Är du helt jäkla slut i huvudet??? Inte fasen tänker jag åka något Vasalopp efter det här! Glöm det!. Börjar närma mig Klackberg och jag vet ju vad som väntar. Men så möter jag Veronica igen. Nu ligger jag nog en 8km efter henne. Ändå otroligt bra för att vara jag. Men jag är inte sprudlande glad nu. Dock ger mötet mig lite energi. Det är snart över. Ta meter för meter bara. Kliv kliv överlev. Och jag passeras av andra åkare som trots att de är snabbare än mig, lider lika mycket som jag. Det är skit nu. Men även den jävligaste skiten har sitt slut. Och se, jag glider ut ur den där jäkla skogen och det är nu mindre än fem kilometer kvar. Det börjar kännas bättre ingen. Tittar återigen på klockan. Alltså??? Om jag fortsätter framåt nu kommer jag komma i mål under 6.5 timme! Jag som hade som mål att klara max-tiden på 8 timmar, och kanske, som lite hemligt mål, komma under 7 timmar. Nu verka det kunna blir bättre än så. Jag stakar på ett tag, det biter och allt känns okej. Närmar mig målet och upploppet. Ser centrum, förbi förskolan och så runt i kurvan till vänster. MÅLET!!! Jag passerar målet på 6h 19min 28sek. Och kroppen känns okej. Det känns okej   . Jag har inte gråtit en enda gång, jag har inte en enda gång velat lägga mig bredvis spåret i fosterställning och önska att en skoter skulle köra över mig (tankar som jag hade på Vasaloppet i alla 7 timmarna, och då kom jag ju bara halvvägs innan repet tog mig i Evertsberg). Jag känner fortfarande att Öppet Spår i år inte kommer hända men jag är så jäkla nöjd. Och stolt över min tid, över min prestation och framförallt hur jag genomfört loppet med den känsla jag hade.

 

Efter loppet och när allt skiter sig   

Tar mig ner mot Frida Hansdotter Arena och connectar med Veronica som gått i mål ungefär 50 minuter innan mig (alltså ni hör... "bara" 50 minuter, moahahaha, jag är såååå bra). Hon har hunnit duscha och ligger och chillar på läktaren. Jag hämtar min väska och går till duschen.

När jag kommer tillbaka ser hon lite konstig ut, som om hon har något att säga men inte vågar riktigt... Försiktigt säger hon... "du har ingen tid, det verkar som ditt chip inte fungerat". WHAAAT!!!??? "Eh... ja. Det står DNS på dig (alltså Did Not Start):"... Jag vill gråta en skvätt där och då. Mitt första skidlopp när jag inte bölat ögonen ur mig av utmattning och elände. Så det här??? Jag går ut till informationen och förklarar vad som hänt. De knappar på sina datorer men kan inte heller hitta mig. Nåt måste ha gått fel när jag registrerades om från motionsklass till tävlingsklass. Och jag vet att chippet funkat. Lyssnar alltid vid passage av tidsregistrerings-grejerna. Och det pep varje gång. Det måste varit något annat fel. Funktionärerna ringer upp tävlingsledaren och jag får prata med honom i telefon. Han låter lugn och super-proffsig. Ingen fara, det ordnar sig. De ska kolla målkameran och tidtagningenheterna vid de olika stationerna, Inga problem. Jag skulle bara skicka ett mail med detaljerna om vilka tider det handlar om. Och jag har ju kört med GPS-klockan så jag har full koll. Jag känner mig helt lugn, det ska nog gå vägen. Det måste gå vägen. För nu när jag klarade detta så får det lov att bli en svensk klassiker i år. Och då måste jag ju ha loppet i samlingen. Men visst... lite orolig är jag ändå   . Fast det måste väl 17 ordna sig, jag har ju ändå fått min medalj och jag har ju åkt...

 

Äventyret avslutas med bilresan hem och ett stopp på Burger King i Avesta. Bacon Burgare!!! Åh... Bacon!!! Så jag beställer en Bacon Wopper men när jag får den och öppnar pappret så... ingen bacon   . På min bacon-burgare. WTF??? Hon i kassan tittade på min burgare och konstaterade att nej det var ingen bacon på den, och sen tittade på mig som om jag var dum i huvudet. GE MIG MIN BACONBURGARE!!! Do NOT mess with me. Jag har en DNS reggad efter 60km skidåkning i snö, slask och helvete, med skavsår på hälar och blåsor i händerna. JAG VILL HA MIN BACONBURGARE!!! Och visst, efter att visat kvittot ett par gånger trillade polletten ner att det nog faktiskt var en baconburgare jag beställt och jag fick en till slut. DET kändes som en seger när jag satte tänderna i den, och ett tecken på att det skulle ordna sig med tidsregistreringen. Och visst, dagen efter fick jag besked att de hittat mig och att jag fått mitt lopp registerat... Puh puh puh

Men all and all. Super-trevligt lopp trots skitväder och strul. Och ett lopp som jag absolut vill åka igen   

Ami:

Träningen har helt stannat av efter vasaloppstrippeln, och jämför man förra året med Ironman och fram till Ultravasan i år med nuläget är det ju milslång skillnad. Då, träning träning träning   . Nu... nja... en si så där. Visst blir det något pass här och där och någon liten löptävling men ingen struktur, inga planer eller mål och inget jävlar anamma. Och det är ju ganska okul faktiskt. Men vad jag än tar mig till så lyckas jag inte step up my game. Jag har ingen utmaning framöver nästa år och jag hade tänkt att året skulle bli mest träna på feeling. Men det funkar ju inte på mig!!! 

 

TVÅNG! Jag behöver TVÅNG! Och en rejäl spark i achelet helt enkelt. Och den som ska sparka är ju jag själv. 

Veronica och jag har ju vår challange med att inte äta godis, chips, kakor och läsk fram till 23/12. Det är två månader kvar... och jag har varit hyfsat bra. inget godis alls, lite chirre och nån kaka här och där, och pepsi under Hässelbyloppet. Men i det stora hela, helt okej. Två månader kvar. Ja men varför inte köra lite tvångsarbete dessa två månader då?

Okej, och vad ska jag hitta på? Nåt som jag helt enkelt inte kan ta mig ur tänker jag mig... Moahahaha...!

 

Så det får bli en... RUNSTREAK! Yey!    

Och vad är det då? Jo, du springer varje dag. En bestämd tidsperiod eller helt enkelt bara hur länge du klarar. Jag har kört en runstreak tidigare och då blev det 70 dagar (dag 71 fick vi en vattenläcka hemma och det knäckte mig helt och med det min runstreak...). Denna blir 62 dagar. Sen är det julafton och spring-fritt (eller...? kanske... jag kanske blir helt fast och öser på vidare, vem vet...),

 

En regelrätt runstreak är att springa (minst) en engelsk mile, 1609 meter varje dag. Eftersom jag "bara" ska köra i 62 dagar och vill kräma på lite så tänker jag sticka ut hakan lite och kräva minst 5km av mig själv. Och lite annat smått och gått.

 

Mina runstreak-regler

• springa minst 5km varje dag i 62 dagar
• minst ett långpass/vecka
• minst 2 andra pass/vecka (typ simning, cykel, styrketräning etc)

Ja men då så. Då kör vi. På med kedjan, koppla på tvånget, snöra på löpskorna och ut i spåret. 

 

Ami:

 

Har under flera år tänkt att jag ska springa Hässelbyloppet eftersom det tydligen är "personligt-rekord"-loppet de luxe på milen, och jäkligt trevlig avslutning på tävlingssäsongen. Så nu i år blev det då äntligen dags. Hade trott att jag skulle vara i mitt livs form och hade seedat in mig i startgrupp 2, dvs de som springer runt 55min. Nu var jag ju ganska realistisk och insåg att det ju inte skulle ske. Men under 60 minuter hade jag varit mer än nöjd med iaf.

 

Dagen till ära visade sig hösten från sin absolut bästa sida med ett helt underbart höstväder och en brittsommar på besök. Termometern visade närmare 20 grader varmt och solen sken som det inte fanns någon morgondag. Härligt! Så egentligen kände jag att resultatet idag inte spelade någon större roll utan det var smutt att bara få ett jättefint träningspass i magiskt höstväder.

Banan var väldigt lättsprungen och stäckte sig över 10km. Var väl kanske inte världens mest upphetsande löpmiljö utan mest runt omkring i bostadsområdena i Västerort. Men väldigt behaglig löpsträcka. De första 5km gick super-lätt. Inga problem alls att hålla ett km-tempo under 5:30. Otroligt snabbt för den här ultralöpar-snigeln just nu... Men så efter 5km var det som att kroppens tempo tackade för sig. Kilometern mellan 5 och 6 gick på 6:12... Sen gick det lite snabbare och jag försökte hålla i ändå även om jag kände att första halvan gått lite för fort för mig. När jag vände ner mot Hässelby IP och ärevarvet in mot mål på löparbanan var jag ganska rejält slutkörd. Men såg ändå att jag skulle komma under timmen vilket kändes som en bonus denna fina dag.

   

I det stora hela, ett jättetrevligt lopp som jag absolut kommer springa igen. Och då med målet att prestera mycket bättre tid, ja att slå personligt rekord på milen (som typ ALLA ju gör i detta lopp...).

Grattis till mina medresenärer Björk som gjorde helt fenomenala insatser i löpspåret och presterade tider som varken de eller jag trodde var möjliga. Det blir times to beat nästa år, akta er bara!!!